konstighet

Det har gått upp och ner, som alltid med mig som är en Känslomänniska så svänger det hej vilt med energi, drivkraft, inspiration, målmedvetenhet och tro på mig själv.

Sedan att vissa delar av omgivningen påverkar mig negativt och faktiskt går rakt på tvären mot min livsviktiga kamp mot Nya Linda och ett Riktigt liv, det är en källa till både frustration och sorg... visst, allt har sina orsaker och jag är ingen oskyldig ängel, men jag vet i alla fall att JAG har börjat arbeta på att lösa mina problem, bota mina sjukdomar och utveckla mina svagheter till mer positiva styrkor. Jag sliter och jag brottas med mig själv och mitt inre varje vaken sekund, jag vägrar ge upp och jag försöker verkligen ändra på mina destruktiva mönster.

Det smärtar och retar att inte alla gör det, trots att behovet av detta är så skriande stort att det inte går att blunda för det om man så limmar igen ögonlocken med superlim (usch, det där sista lät inte trevligt, varför får jag sådana bisarra liknelser i mitt arma huvud).

Nåväl.

Jag inser mer och mer att jag enbart kan ta ansvar för mig själv och mina egna problem.

Självklart hjälper, stöttar och känner jag med den som behöver, jag har alldeles för mycket medmänniskokärlek i mig för att spela kall och avvisande. Det är inte jag helt enkelt.

Men i längden kan inte jag dra både mitt OCH någon annans lass.

Andras nedstämdheter och dåliga mående kan bara inte baseras enbart på mig och det negativa jag bringar till deras liv. Alltså kan det inte vara möjligt - enligt mitt sätt att se det - att när jag har jobbat mig fram till friskhet och ett "normalt" liv, så löser sig automatiskt en annan persons känslomässiga och praktiska problem.

Så kan det bara inte funka. Jag vägrar bära den skulden och det ansvaret.

Jag tar min del i det hela, men tänker inte spela Det svarta fåret i den här historien.

Vi är alla lite svart- och gråulliga här i vår fårskock, på gott och ont.

Idag har jag i alla fall gjort något som vanligtvis är extremt svårt och ångestframkallande, ofta är det helt omöjligt pga mina små demoner vid namn Social Fobi, Ångest och Dysmorfofobi. Jag gick ut alldeles själv och gjorde ärenden, i sammanlagt en timme! Och gissa vad?

Jag hade knappt någon ångest alls, jag NJÖT till och med av allt jag upplevde runt omkring.

Dofter, blomsterknoppar, skira trädkronor, glada barn, skuttande hundar, mjukt regn och lyckligt solsken.

Istället för att låta alla miljoner intryck kasta sig över mig i form av negativa panikartade tankar om hur fruktansvärt äcklig och ful och FEL alla människor runt omkring mig säkert tyckte att jag var, så slappnade jag av i hela kroppen - lade fokus på det GLADA jag såg, det som får mig att må bra.

Tog mig tid att njuta av det, övade mig i att tänka på hur bra jag mådde av att vara ute och gå mitt i stan just i detta nu, istället för att skräckslaget och folkskyggt intensivt önska att jag vore hemma i lägenheten.

Jag gjorde samma sak igår, i strålande solsken svassade jag runt i en timme för att göra diverse ärenden, istället för att skamset och ångestfyllt be någon annan att göra detta åt mig så att jag skulle slippa gå ut.

Och vet ni vad?

Jag mådde precis lika bra igår under min promenad som jag gjorde idag :)

I´m on the right way, my own way.

Livet må fortgå, men jag är på god väg att nyfiket och självsäkert promenera mitt i detta liv och ta för mig av det!