Verklighetslämnad
Jag försöker nudda vid allt som
var du en gång
vid allt som är vi
allt som skulle kunna bära en bit av
dig
har jag mist nu
allt som spårar minnen
i tid som var vår
som var tidlös
Jag försöker röra vid ljud som är
du som är vi som var
allt som kan påminna
vibrationer från förr när jag skälver
Och själen sliter ut sig i mina sorgbegravningar
alla gånger du borde nå fram
ur bilder jag nuddar ord som är minnen saker från rum där vi
älskat
stormat
rörts tillsammans
tvinnat ett bortblundat band
Och ögonfranstårar har tystnat i skriken
kan jag önska dig tillbaka
i utsträckta händer mot ord som är bilder från dig när du
älskat
mig bara mig i en andning
och galenhetssorgsen fingertoppsfamlar
du är allt som jag ser som jag skälver
i slutet
du blev allt som jag
inbillningssmeker
Förlustvädjande
Kom så springer vi tillbaka ett år
vi suddar ut alla söndertrasade spår
alla ångestsekunder som laddat vårt slut
kom så ler vi bort alla skrik som runnit ut
Visa vart vi blundar för att glömma alla fel
vänd oss mot den väg som gör vår själshistoria hel
våra stunder som har spruckit genom sorghistorien
visa vart vi vänder för att skapa oss igen
Släpp allt idag och börja där vi fann varann en gång
vi tystar all vår trasighet som varit alltför lång
varje smärtad blick som ledde fram till det som inte finns
släpp allt som format oss till kras och gör så att vi minns
Kom så älskar vi tillbaka våra år
visa var vi rör varann för att värma tomma vrår
släpp allt som styrt oss bort från vackerhetsförälskat vi
kom så springer vi tillbaks till år vi känner i
Nattminnesskrik
Drömmarna kommer aldrig tomhänta längre
du smälter dina spår i min natt
som ett halvt minne som blundats alltför länge
ett bitterhets sorgtvinat skratt
Urholkad kvävdflämtad sömn som har backat
du binder mig fast vid vår tid
den låtsade bortskymda hemlighetsvärlden
som du har förstenat mig vid
När verkligheten upptäcker det som blev oskett
du smeker dina hugg i min säng
lakan där du älskade åtråhetsformer
de som väntar på dig här än
Blundmörkret väcker iskall saknadspanik
lyckligväg som nuet aldrig gick
drömmar som stannade någonstans på mitten
ristar kvar liv vi aldrig fick
Vackerillusion
Hon pratar om förtrollningar som bryts
ljus som blir för starkt
dag som gått för långt från natt
synlighetens makt
Och hon säger att hon visst tindrar ljus
i viskningar och brus
i ett skimmer som var nu
sidenytors krus
Hon tröttar smek med ord om enkelhet
ögon som vill se
mörker som gör vackerhet av sten
åtrå i ett spel
Och hon medger att hon skönhetsflyr
lust mot hennes hud
dimma som en äkthetsmur
sken av verkligljud
Hon vidrör illusionspassion med skav
ytor som bedrar
skönhet som ska flagnas av
fulhetsflicka kvar
Uppgivenhetsmönster
Inatt är nog första gången som jag fryser i sommar
jag vet inte om det beror på dig eller på regnet som föll
och alla stapelkvadratiska tidsfördrivstidningar
har liksom tappat sin bortdomningskraft
som om
ansträngningsglömmande slutat att verka
och inte ens korsordsförälskelsen lindrar
Och jag är ganska lättad ändå för alla orörda vrår
som inte minnesbelagts av dig än
[du kommer ju aldrig och hälsar på]
För tänk om vi dåtidslevt här i min nutid i
soffstund i duschkärlek köksbordsmiddagar
hur sinnesbehöll jag mig då?
Jag har ändå lärt mig till slut hur man sängvärmer ensam
och gråtna nattfantasier blir dun
fast den skärande bitterhetssorten
det blir så när åren tar slut
när alla trygghetslinjer slits mitt itu och jag
skälver
för första gången har kylan nått fram
Och jag vrider på sömn som har vilsegått veckor
när jag skriker tyst att månader snart gått ett år
i matthetsförstummade ångerattacker
är jag lika fångad i tiden som då
ja du märker
att alla mönster jag hävdar
alla blickar jag kväver
har dina skuggor som bakgrundsmusik
jag vet inte om det beror på dig eller på regnet som föll
och alla stapelkvadratiska tidsfördrivstidningar
har liksom tappat sin bortdomningskraft
som om
ansträngningsglömmande slutat att verka
och inte ens korsordsförälskelsen lindrar
Och jag är ganska lättad ändå för alla orörda vrår
som inte minnesbelagts av dig än
[du kommer ju aldrig och hälsar på]
För tänk om vi dåtidslevt här i min nutid i
soffstund i duschkärlek köksbordsmiddagar
hur sinnesbehöll jag mig då?
Jag har ändå lärt mig till slut hur man sängvärmer ensam
och gråtna nattfantasier blir dun
fast den skärande bitterhetssorten
det blir så när åren tar slut
när alla trygghetslinjer slits mitt itu och jag
skälver
för första gången har kylan nått fram
Och jag vrider på sömn som har vilsegått veckor
när jag skriker tyst att månader snart gått ett år
i matthetsförstummade ångerattacker
är jag lika fångad i tiden som då
ja du märker
att alla mönster jag hävdar
alla blickar jag kväver
har dina skuggor som bakgrundsmusik
Svartögdsväsen
Jag är ditt sköra ångestskrik
alla minnen du önskar var glömda
tusenfalt tusenfalt
skräck från mina händer
Jag är allt obskyrt du andas in
alla svek som ska krossa din livskraft
sinnesslut sinnesslut
skuld från dina väggar
Jag är det djup du faller i
all den fasa som skär dina nätter
ondskekall ondskekall
is från mina själar
Jag är ditt mest groteska vrål
all den galenskap du trott var andras
evigdom evigdom
hets från dina maror
Jag är de kväljningar du skyr
alla snedsteg som spräcker din ryggrad
äckelsmek äckelsmek
hån från mina fingrar
Jag är den abstinens du flyr
alla syner som vrider din hjärna
maktfullhet maktfullhet
jag är mer än allt du fruktar
Inatt...
... gör det mest bara ont där inuti.
And life goes on and on...
De senaste månaderna har varit så händelserika, och därmed extremt utmattande och omtumlande.
Det har gått upp och ner, som alltid med mig som är en Känslomänniska så svänger det hej vilt med energi, drivkraft, inspiration, målmedvetenhet och tro på mig själv.
Sedan att vissa delar av omgivningen påverkar mig negativt och faktiskt går rakt på tvären mot min livsviktiga kamp mot Nya Linda och ett Riktigt liv, det är en källa till både frustration och sorg... visst, allt har sina orsaker och jag är ingen oskyldig ängel, men jag vet i alla fall att JAG har börjat arbeta på att lösa mina problem, bota mina sjukdomar och utveckla mina svagheter till mer positiva styrkor. Jag sliter och jag brottas med mig själv och mitt inre varje vaken sekund, jag vägrar ge upp och jag försöker verkligen ändra på mina destruktiva mönster.
Det smärtar och retar att inte alla gör det, trots att behovet av detta är så skriande stort att det inte går att blunda för det om man så limmar igen ögonlocken med superlim (usch, det där sista lät inte trevligt, varför får jag sådana bisarra liknelser i mitt arma huvud).
Nåväl.
Jag inser mer och mer att jag enbart kan ta ansvar för mig själv och mina egna problem.
Självklart hjälper, stöttar och känner jag med den som behöver, jag har alldeles för mycket medmänniskokärlek i mig för att spela kall och avvisande. Det är inte jag helt enkelt.
Men i längden kan inte jag dra både mitt OCH någon annans lass.
Andras nedstämdheter och dåliga mående kan bara inte baseras enbart på mig och det negativa jag bringar till deras liv. Alltså kan det inte vara möjligt - enligt mitt sätt att se det - att när jag har jobbat mig fram till friskhet och ett "normalt" liv, så löser sig automatiskt en annan persons känslomässiga och praktiska problem.
Så kan det bara inte funka. Jag vägrar bära den skulden och det ansvaret.
Jag tar min del i det hela, men tänker inte spela Det svarta fåret i den här historien.
Vi är alla lite svart- och gråulliga här i vår fårskock, på gott och ont.
Idag har jag i alla fall gjort något som vanligtvis är extremt svårt och ångestframkallande, ofta är det helt omöjligt pga mina små demoner vid namn Social Fobi, Ångest och Dysmorfofobi. Jag gick ut alldeles själv och gjorde ärenden, i sammanlagt en timme! Och gissa vad?
Jag hade knappt någon ångest alls, jag NJÖT till och med av allt jag upplevde runt omkring.
Dofter, blomsterknoppar, skira trädkronor, glada barn, skuttande hundar, mjukt regn och lyckligt solsken.
Istället för att låta alla miljoner intryck kasta sig över mig i form av negativa panikartade tankar om hur fruktansvärt äcklig och ful och FEL alla människor runt omkring mig säkert tyckte att jag var, så slappnade jag av i hela kroppen - lade fokus på det GLADA jag såg, det som får mig att må bra.
Tog mig tid att njuta av det, övade mig i att tänka på hur bra jag mådde av att vara ute och gå mitt i stan just i detta nu, istället för att skräckslaget och folkskyggt intensivt önska att jag vore hemma i lägenheten.
Jag gjorde samma sak igår, i strålande solsken svassade jag runt i en timme för att göra diverse ärenden, istället för att skamset och ångestfyllt be någon annan att göra detta åt mig så att jag skulle slippa gå ut.
Och vet ni vad?
Jag mådde precis lika bra igår under min promenad som jag gjorde idag :)
I´m on the right way, my own way.
Livet må fortgå, men jag är på god väg att nyfiket och självsäkert promenera mitt i detta liv och ta för mig av det!
Nya Linda, nya tider, gammelnya strider mot ett efterlängtat Liv
Ja, de senaste månaderna har det hänt oändligt många förändringar, nya saker, omskakande händelser och både smärta och lycka. Jag har vaknat upp, äntligen vågat ta mig mod till att börja må BRA.
Påbörja det långa, plågsamma arbetet med att bli Frisk.
Frisk, Normal och Socialt Funktionell.
För jag är ju en sådan där knäpp en, ett litet psykfall som inte kommit någonstans här i livet förutom med kampen inom mig själv - jag vet mer om mina vinklar, vrår, mörker och starka och svaga sidor än vad de flesta vet. Det är ju där jag har levt större delen av mitt liv, inom mig eller inom fyra väggar - darrande av skräck och skam.
Jag är för trött just nu för att gå in på detaljer, men det kommer nog att komma... jag behöver få lite struktur över allt som har hänt på sistone, vad jag har gått igenom för förändringar och vilka mönster jag kan se i mig själv och i min omgivnings beteende vartefter jag antingen mår bättre eller ibland har sämre dagar igen.
MEN i vilket fall som helst så är det Nya Linda som är här för att stanna.
Ingen kan stoppa mig.
Det är dags för mig att börja leva, på riktigt.
Jämställdhet, fördomar och lagar...
Jag läste en god väns blogg häromdagen.
Jag avgudar denna unga och kloka dam, hon är en av mina bästa vänner och hon är både smart, rolig, påläst och insiktsfull.
MEN hennes inlägg fick mig denna gång att fundera med rynkade ögonbryn och mina alltid pyrande feminismådror började protestera.
Hon skriver om ett beslut från EU-parlamentet som innebär att mammaledighetens miniminivå ska höjas från 14 veckor till 20 veckor, och att de första 6 veckorna ska vara obligatoriska.
Detta väcker förstås kritik, med feministiska argument om att kvinnor i och med detta beslut mister möjligheter att göra karriär.
Denna kritik är jag extremt benägen att hålla med om, i mina ögon känns dessa negativa följder uppenbara och även min vän håller delvis med om det.
Men hon menar att om man valt att skaffa barn borde man (dvs. kvinnan borde, då EU-beslutet gäller just kvinnors föräldraledighet och inte männens) väl vilja prioritera sitt barn istället för sin karriär i åtminstone de där obligatoriska 6 veckorna. Hon anser också att (feministernas) kritik borde rikta sig mot roten till detta samhällsproblem, dvs. att kvinnor generellt har sämre karriärsvillkor på arbetsmarknaden än männen, inte bara de kvinnor som har barn och påverkas av kraven på mammaledighet.
Och min vän har så rätt i att det ursprungliga problemet faktiskt ÄR kvinnors generellt sämre villkor på samhällets arenor jämfört med männen. Det är ju precis denna grundläggande struktur som feminism utgår ifrån, dvs. att kvinnor som grupp generellt sett har sämre villkor än män som grupp (dvs. strukturellt, inte utpekande av enskilda personer på individnivå).
Men min vän pekar på att källan till problemet inte är att mammor måste vara hemma med sina barn, det är bara ett symptom på - en yttring eller en följd av - det grundläggande strukturella problemet att kvinnor ofta diskrimineras på arbetsmarknaden oavsett om de är mammor eller inte. Kritiker till EU-beslutet borde inte protestera mot mammaledigheten utan istället fokusera sin kamp mot de ursprungliga strukturella felaktigheterna.
Och här vill jag komma med min första invändning, å det starkaste!
Självklart ska problemlösning ske vid roten till problemet, det är det effektivaste sättet att eliminera det.
Men det betyder inte att det inte är både nödvändigt och givande att kämpa även mot symptomen.
Om man i alla frågor resonerade utifrån att enbart den allra mest grundläggande orsaken till ett problem var värd att bestrida, var skulle samhället vara idag?
Vi människor hade knappast kommit så pass långt i vår s.k. utveckling om vi inte tillsammans och på olika håll hade kämpat för att förebygga, eliminera och dämpa både små och stora problem.
För att komma till rätta med ojämställdheten och kvinnors generellt sämre villkor måste vi angripa problemet från alla håll och på alla tänkbara nivåer, annars kommer vi aldrig att uppnå ett balanserat och rättvist samhälle för kvinnor och män!
Alla kamper är berikande och det handlar dessutom om att inte tiga still, utan att protestera mot alla yttringar av könsdiskriminering och förtryck vare sig man tycker att det är en småsak eller en övergripande fråga.
Min andra invändning, eller fundering, är följande:
Varför ska just kvinnor förväntas vilja prioritera sitt barn istället för sitt arbete?
Varför förväntas inte män vilja göra valet att vara hemma med sitt barn (som de ju är lika delaktiga i och ansvariga för som barnets mor är) istället för att fortsätta gå till jobbet även när barnet är nyfött?
Det jag protesterar mot är inte att föräldrar i allmänhet bör ha viljan att lägga sin tid på att sköta om sin bebis.
Det ligger väl så som min vän påpekar i alla föräldrars intresse att låta barnavård gå före karriären särskilt när barnet är nyfött.
Det jag blir förbannad över och tycker är så skrämmande fel är att det bara är kvinnorna som enligt detta beslut avkrävs 6 veckors frånvaro på jobbet för vård av barn, inte männen.
Ser ni också det absurda i det hela?
Återigen genomsyras föräldrafrågor av antagandet att kvinnor helt "naturligt" både vill och bör stanna hemma med barnen. Männen däremot, som ligger bakom hälften av bebisens tillblivande, anses inte ha denna "naturliga" vilja eller lämplighet till barnavård, därför anses det helt ok att en nybliven pappa PRIORITERAR SIN KARRIÄR OCH INTE VÅRD AV SITT NYFÖDDA BARN.
Men gud hjälpe den kvinna som gör detsamma, dvs. PRIORITERAR SIN EGEN LIKA VÄRDEFULLA KARRIÄR ISTÄLLET FÖR ATT SITTA HEMMA MED DET BARN SOM BARNETS FAR OCH HON HAR SKAPAT OCH SOM HON NYSS HAR FÖTT FRAM!
Nej.
Det är INTE ok att oreflekterat utgå från den ingrodda och socialt inpräntade fördomen att nyblivna mödrar "måste" släppa sitt arbete och sina egna personliga mål i livet för att lägga all sin tid i hemmet med sin bebis.
Det är INTE jämställt att påpeka att "jamen det finns ju pappaledighet också, pappor är ju också hemma med barnen ibland...".
Japp, just det. IBLAND. Och de krävs inte på de där obligatoriska första 6 veckorna där jobbet får läggas på is till förmån för blöjbyten, bebismatande och konstant omvårdnad.
Det är tydligen bara en kvinna som klarar av att sköta ett spädbarn enligt dagens rådande synsätt?
Är inte det att förringa mannens kompetens, ansvarsfullhet och vårdande förmågor?
Hört talas om bröstpump, nappflaska och mjölkersättning?
Det är nämligen så att det finns väldigt många kvinnor som antingen inte kan eller inte vill amma, så det går alltså alldeles utmärkt att hålla en bebis mätt och belåten även om man inte råkar vara kvinna och har mjölkproducerande bröst.
Med andra ord kan de nyblivna papporna vara hemma med sitt nyfödda barn lika väl som de nyblivna mammorna. That´s it. Det är inte krångligare än så, om man skalar av de långlivade och hårt inpräntade fördomarna och förutfattade meningarna om kvinnors förmodade större lämplighet och skyldighet att vårda sina nyfödda barn jämfört med männen.
Kom igen. Vi lever på 2010-talet, det är dags att våra tankestrukturer uppdateras och hänger med in i nuet och mot en frigjord och jämställd framtid!!!
Omstart, nystart och smartstart
För en tid sedan fick jag den briljanta idén att även jag skulle börja blogga.
Det gick väl mest sådär med den tanken kan jag erkänna.
Men skam den som ger sig, jag är envisare än synden (på vissa punkter i alla fall), så...
tadaaaaaaaa, I´m back!
Just nu har jag hinkat i mig en samarin eftersom min stackars mage imiterar andra världskriget,
inte det mest skonsamma sättet att lugna sin kropp men i brist på tid för ekologiska hälsokurer
som ger långsiktigt välmående magflora så kör jag stenhårt på otäcka pulver och värktabletter.
I´m a bad ass woman.
Eller nja nåja... jag är mest alldeles olagligt trött - som alltid - och näst intill outhärdligt panikslagen,
eftersom morgondagen har tänkt servera mig en rykande färsk TENTA kl. 08.
Jag kan tänka mig frukostar som tilltalar mig aningen mer än så...
Back to life, back to reality...
Ni hittar mig i psykologiböckerna resten av dagen!
