Jämställdhet, fördomar och lagar...
Jag läste en god väns blogg häromdagen.
Jag avgudar denna unga och kloka dam, hon är en av mina bästa vänner och hon är både smart, rolig, påläst och insiktsfull.
MEN hennes inlägg fick mig denna gång att fundera med rynkade ögonbryn och mina alltid pyrande feminismådror började protestera.
Hon skriver om ett beslut från EU-parlamentet som innebär att mammaledighetens miniminivå ska höjas från 14 veckor till 20 veckor, och att de första 6 veckorna ska vara obligatoriska.
Detta väcker förstås kritik, med feministiska argument om att kvinnor i och med detta beslut mister möjligheter att göra karriär.
Denna kritik är jag extremt benägen att hålla med om, i mina ögon känns dessa negativa följder uppenbara och även min vän håller delvis med om det.
Men hon menar att om man valt att skaffa barn borde man (dvs. kvinnan borde, då EU-beslutet gäller just kvinnors föräldraledighet och inte männens) väl vilja prioritera sitt barn istället för sin karriär i åtminstone de där obligatoriska 6 veckorna. Hon anser också att (feministernas) kritik borde rikta sig mot roten till detta samhällsproblem, dvs. att kvinnor generellt har sämre karriärsvillkor på arbetsmarknaden än männen, inte bara de kvinnor som har barn och påverkas av kraven på mammaledighet.
Och min vän har så rätt i att det ursprungliga problemet faktiskt ÄR kvinnors generellt sämre villkor på samhällets arenor jämfört med männen. Det är ju precis denna grundläggande struktur som feminism utgår ifrån, dvs. att kvinnor som grupp generellt sett har sämre villkor än män som grupp (dvs. strukturellt, inte utpekande av enskilda personer på individnivå).
Men min vän pekar på att källan till problemet inte är att mammor måste vara hemma med sina barn, det är bara ett symptom på - en yttring eller en följd av - det grundläggande strukturella problemet att kvinnor ofta diskrimineras på arbetsmarknaden oavsett om de är mammor eller inte. Kritiker till EU-beslutet borde inte protestera mot mammaledigheten utan istället fokusera sin kamp mot de ursprungliga strukturella felaktigheterna.
Och här vill jag komma med min första invändning, å det starkaste!
Självklart ska problemlösning ske vid roten till problemet, det är det effektivaste sättet att eliminera det.
Men det betyder inte att det inte är både nödvändigt och givande att kämpa även mot symptomen.
Om man i alla frågor resonerade utifrån att enbart den allra mest grundläggande orsaken till ett problem var värd att bestrida, var skulle samhället vara idag?
Vi människor hade knappast kommit så pass långt i vår s.k. utveckling om vi inte tillsammans och på olika håll hade kämpat för att förebygga, eliminera och dämpa både små och stora problem.
För att komma till rätta med ojämställdheten och kvinnors generellt sämre villkor måste vi angripa problemet från alla håll och på alla tänkbara nivåer, annars kommer vi aldrig att uppnå ett balanserat och rättvist samhälle för kvinnor och män!
Alla kamper är berikande och det handlar dessutom om att inte tiga still, utan att protestera mot alla yttringar av könsdiskriminering och förtryck vare sig man tycker att det är en småsak eller en övergripande fråga.
Min andra invändning, eller fundering, är följande:
Varför ska just kvinnor förväntas vilja prioritera sitt barn istället för sitt arbete?
Varför förväntas inte män vilja göra valet att vara hemma med sitt barn (som de ju är lika delaktiga i och ansvariga för som barnets mor är) istället för att fortsätta gå till jobbet även när barnet är nyfött?
Det jag protesterar mot är inte att föräldrar i allmänhet bör ha viljan att lägga sin tid på att sköta om sin bebis.
Det ligger väl så som min vän påpekar i alla föräldrars intresse att låta barnavård gå före karriären särskilt när barnet är nyfött.
Det jag blir förbannad över och tycker är så skrämmande fel är att det bara är kvinnorna som enligt detta beslut avkrävs 6 veckors frånvaro på jobbet för vård av barn, inte männen.
Ser ni också det absurda i det hela?
Återigen genomsyras föräldrafrågor av antagandet att kvinnor helt "naturligt" både vill och bör stanna hemma med barnen. Männen däremot, som ligger bakom hälften av bebisens tillblivande, anses inte ha denna "naturliga" vilja eller lämplighet till barnavård, därför anses det helt ok att en nybliven pappa PRIORITERAR SIN KARRIÄR OCH INTE VÅRD AV SITT NYFÖDDA BARN.
Men gud hjälpe den kvinna som gör detsamma, dvs. PRIORITERAR SIN EGEN LIKA VÄRDEFULLA KARRIÄR ISTÄLLET FÖR ATT SITTA HEMMA MED DET BARN SOM BARNETS FAR OCH HON HAR SKAPAT OCH SOM HON NYSS HAR FÖTT FRAM!
Nej.
Det är INTE ok att oreflekterat utgå från den ingrodda och socialt inpräntade fördomen att nyblivna mödrar "måste" släppa sitt arbete och sina egna personliga mål i livet för att lägga all sin tid i hemmet med sin bebis.
Det är INTE jämställt att påpeka att "jamen det finns ju pappaledighet också, pappor är ju också hemma med barnen ibland...".
Japp, just det. IBLAND. Och de krävs inte på de där obligatoriska första 6 veckorna där jobbet får läggas på is till förmån för blöjbyten, bebismatande och konstant omvårdnad.
Det är tydligen bara en kvinna som klarar av att sköta ett spädbarn enligt dagens rådande synsätt?
Är inte det att förringa mannens kompetens, ansvarsfullhet och vårdande förmågor?
Hört talas om bröstpump, nappflaska och mjölkersättning?
Det är nämligen så att det finns väldigt många kvinnor som antingen inte kan eller inte vill amma, så det går alltså alldeles utmärkt att hålla en bebis mätt och belåten även om man inte råkar vara kvinna och har mjölkproducerande bröst.
Med andra ord kan de nyblivna papporna vara hemma med sitt nyfödda barn lika väl som de nyblivna mammorna. That´s it. Det är inte krångligare än så, om man skalar av de långlivade och hårt inpräntade fördomarna och förutfattade meningarna om kvinnors förmodade större lämplighet och skyldighet att vårda sina nyfödda barn jämfört med männen.
Kom igen. Vi lever på 2010-talet, det är dags att våra tankestrukturer uppdateras och hänger med in i nuet och mot en frigjord och jämställd framtid!!!
Kommentarer
Trackback
